söndag 27 juli 2014

Tårar

I natt när vi gick upp så lyssnade jag på Stefan Molyneuxs Freedomain Radio. Jag hittade honom på youtube när han gjorde en flera timmar lång analys av Elliot Rodger och hans "problematik" och jag tycker i alla fall att den analysen var väldigt bra även om jag kanske inte alltid håller med honom i alla hans ämnen och tankar. Libertarian kallar han sig. Hur som helst så slog speciellt en av inringarna ann en sträng av sorg hos mig. Inte för att jag direkt känner att jag kan identifiera mig med hennes liv, men jag har mina egna demoner som jag bär med mig. Och oavsett vad problemet är, var, i ens uppväxt så tror jag (och Stefan antar jag) att nyckeln ligger i att lösa de knutarna och gå vidare. Han återkommer ofta till barndomen, uppväxten, och jag tror att han har rätt. Ett barn som inte lär sig att spegla, få stöd och uppmuntra, få känna rätt känslor, att få lära sig hantera världen kommer att få problem, hur stora dessa problem blir beror på flera bidragande orsaker. Det är inte att "skylla" på sin barndom eller på sina föräldrar, jag ser det som att försöka belysa problemet och lära sig av det, se på det, bryta ner det och lära sig att gå vidare. 



Jag var ledsen på våran morgonpromenad också, och jag är glad att vi inte möter folk så dags på en söndagsmorgon. Jag är ledsen och jag sörjer över det stackars barn jag var, som inte fick en schysst start. Jag blev bara en mycket arg tonåring, men ändå liksom inte tillräckligt arg för att knarka (jag umgicks bara med folk som knarkade, men ville inte själv, tänkte väl inte passa in där heller) eller skära eller dra på mig uppmärksamheten för att få hjälp. Jag valde ett utanförskap, jag passar ändå inte in så jag vill inte passa in och alla andra kan dra åt helvete. Jag har inga problem med att jag inte passar in idag, men jag är inte säker på att jag alltid vill inte passa in? Jag vet inte vad jag gör av vana, eller vad jag vill, eller vad jag har programmerat mig själv till. 

Jag bestämde mig i alla fall för att det är helt okej att ha sådana här dagar. Imorgon är det tre år sedan Mormor dog. 

Nu går vi och lägger oss. 

fredag 25 juli 2014

Woho!

De här små skönheterna är på väg hem till mig, tror och hoppas jag i alla fall eftersom att jag gav Spartoo 344 kronor härom dagen. Det var nästan gratis, och jag är fett nöjd.

Jag vaknade vid nio igår kväll och ba "nej jag måste sova lite mer" och efter några timmar så somnade jag. Och sov alldeles för länge, vi klev upp typ fyra. Så, dagens planering är åt helvete, det blir ingen promenad för det är alldeles för varmt och ingen föreställer sig att varken jag eller min hund vill promenera innan vi ätit frukost/vilat efter frukosten. Klockan är åtta och jag svettas, av att sitta halvnaken framför min dator och röra fingrarna, i mitt kök med neddragna persienner. Life. Is. Hell.

Jag tänker inte åka och köpa nån jävla hårfärg i den här värmen, utväxten får växa bäst den vill. Jag vill inte ens gå och köpa mat, men det måste jag nog göra imorgon. Inte idag. Idag tänker vi inte göra nånting för vi är sura. Nä, Stella är inte sur säger hon, hon viftade på svansen och slickade mig i armhålan när jag frågade.

Galet nog funderar jag på att städa badrummet. Det kan funka om man typ spolar vatten samtidigt? Jag vet inte, det måste vara nån slags hormon som är in action.

tisdag 22 juli 2014

Den timmen


Den timmen vi befinner oss här ute är helt utan stress och ångest. Den timmen är den bästa timmen på hela dygnet. Igår skrämde Stella livet ur mig när hon började göra ett oroligt slags skall-buff medan hon stirrade in i skogen, sen ville hon springa därifrån. Stella springer inte från saker, hon springer mot saker. Jag såg ingenting och hon svarade inte på vad det var som skrämde henne.. Vi har kanske besök av vargen? Jag är inte direkt rädd för att möta en varg i skogen, jag är mer rädd för nåt okänt som skrämmer min hund.

När vi kom hem ifrån skogen så var det tvättstugsdags, jag hade inga rena kläder och inga rena lakan. Nu funkade inte torktumlaren, och jag tvingades använda "tork"-rummet. Det slutade med att jag stormade ut ifrån tvättstugan, vansinnig, hängde all min jävla tvätt i tre lager på dörrarna i lägenheten och muttrade om att "bränna ner hela jävla skiten". Tisdagens schema är förstört, jag kan inte lägga på blöta lakan i sängen. Så... Ingen ide att duscha heller då. Ingen ide att leva.

Pms? I think so..

Lika bra att vi går och lägger oss, svettiga och äckliga, och börjar om imorgon med att göra det som inte kunde göras idag och alltså är hela veckans planering åt helvete.

torsdag 17 juli 2014

Höns



Två av mina facebookvänner har höns. Jag vill också ha höns. Fina, friska, glada höns, deras ägg kan jag tänka mig att äta. Tror jag. Jag äter ägg, men jag köper dem inte. Jag lärde mig också att många ekologiska hönshållare har tupp för att hönsen tydligen mår bättre då, men att man därför också kan få befruktade ägg och det finns artiklar om folk som fått mer eller mindre färdiga kycklingar i frukostägget. Jag tvivlar ändå på dessa artiklar eftersom att det är ganska bökigt att få äggen att bli kycklingar om man inte låter hönsmamman ta hand om dem såklart. Äggen måste hållas i typ 37 grader i 30 dagar (höftar hejvilt) och vändas och grejer. Har någon värmt och vänt köpeäggen? Jag tvivlar.. Däremot insåg jag att med några tjog ägg från ica och kunskapen om hur man bygger en egen äggmaskin så är jag halvvägs till min dröm! 

Stella har en fästing i ögonbrynet ser jag här.. Fint. 

Men, för att ha höns behöver man ha hus, för att ha hus behöver man körkort och pengar, för att ha körkort behöver man åter igen pengar. Så, det blir nog inga höns. Jag blev så deppig att jag gick ut på dejtingsiter i hopp att hitta nån husägare att kära ner sig i. Det gick inte så bra, jag tycker ju inte om folk. Vi får väl se.. 

Måste rycka den där rackaren. 

torsdag 10 juli 2014

Hjälpa till-fail

För några dagar sedan så messade grannen och frågade om det var okej att de kom och hämtade mitt skåp [på torsdag] som jag gnällt över att jag ville bli av med. De är såna. Så där snälla. Jag blev såklart glad och försökte återgälda vänligheten med att fråga om de ville ha hjälp med att sortera sin källare? Det ville hon! Perfekt tänkte jag, då kan jag dra mitt strå till stacken.

Jag somnade vid typ sex i morse, i hettan. För att inte tala om medicinbristen. Jag vaknade av larmet klockan nio, eller egentligen vaknade jag redan innan när jag drömde att jag dog, vi släpade oss upp efter tio, gick ut i den tropiska äckliga hettan, mötte fyllekärringen som hotat att polisanmäla mig förut, och livet kändes .. sådär. Jag tvingade i mig kaffe, och satte på solskydd och sånt. Men precis när jag ska kliva ut genom min dörr så ringer grannen, hon var klar med sin källare och ville ha mitt skåp. Fail.

Jag hjälpte i alla fall till med att bära lite saker från en annan grannes källare.

Papps skulle ringa idag sa han när jag pratade med honom igår, han skulle in till stan och hade köpt nån magisk duschkräm eller nåt. Jag skulle helst av allt vilja gå och lägga mig och inte behöva träffa nån, eller behöva gå och handla, eller gå till apoteket och kolla om läkarna behagat fylla på mina recept, eller behöva ringa till veterinären och be dem skriva ut mer meds till Felix.

Ahjustja! Jag fick en present av grannen också! Nån slags ljuslykta, jag hann inte kolla så mycket innan vi började slita ut skåpet.. Den var rosa.

tisdag 8 juli 2014

91


Det börjar bli outhärdligt varmt om dagarna nu, jag uppskattar regnsommar mer än solsommar. Men mot kvällen blev det aningens bättre och vi gick iväg för att hälsa på Mormor på hennes födelsedag. Vi tog många vattenpauser och det gick bra. 

På kyrktornet, som står bredvid kyrkan, så sitter ett plakat med en dikt av Per Lagerkvist. Jag är ingen diktperson men jag tycker om den. 
Allt är nära, allt är långt ifrån. Allt är givet människan som lån.
Jag grät hela vägen in till civilisationen. Vi gick längs grusvägen mellan fälten och tårarna rann. Så nära, och så långt ifrån.
 

lördag 5 juli 2014

Så nära


Ser ni längst bort? Där vägen vi går på möter den större vägen, vid skogen? Där var vi. Vi tänkte gå till kyrkan och passa på att fota en grej som i alla fall vissa av oss har tänkt på, jag vet inte om Stella har tänkt på specifika gravar på kyrkogården, men jag kan fråga henne sen. Så, vi stod där och var på väg att svänga vänster ut på vägen men jag ville inte gå på den mer trafikerade vägen och fippla med min telefon som återigen strulade. Vi pausade vid utfarten och jag startade om telefonen. Omstarten drog cirka 60% av batteriet, och det gav mig 13 hela procentenheter kvar. Inte tillräckligt för att fota saker, kommunicera med personen som jag kommunicerade med och hålla hela vägen hem så att jag fick min rörelsestatistik. Hade vi hundra meter kvar kanske? Japp, bara att vända och typ power-walka hem. Sur. Stressad. Ångest. Inget batteri. Ramla och bryta benet. Ingen hittar oss. Någonsin.

Men vi får ta det på måndag. På måndag är det Mormors födelsedag.

Det blev drygt tio tusen steg i alla fall. Batteriet höll..