onsdag 21 maj 2014

Vi pratar om nåt annat..

Jag minns inte vilken dag det var nu, men grannen frågade om vi ville gå en sväng och jag svarade att det kunde vi väl tänka oss och sen började vi spåna i vart man ska gå och vi kom väl inte fram till nåt utan gick ut på landet på en tvåtimmarspromenix.


Jag försökte ta lite fina bilder, och den här blev bra! Sen tröttnade Stella på att ta kort och gjorde som hon alltid gör.


Knät blev en slemmig massa av det här, sköterskan trodde att jag "fick igång blodcirkulationen" och det stämmer säkert. Dessutom blev jag svettig och plåstret lossnade i klistret, dock ej från såret.

-----

Back on ångest: Det blir kanske inte stabilare och bättre när man mår för sketet för att komma ihåg och ta sin stabiliserande medicin. Nej.

tisdag 20 maj 2014

Inte så roligt nu

Knät läker, jag kom nyss från läkarmottagningen, jag bad dem titta på det eftersom det såg rött och varigt ut när jag bytte bandage sist, men hon tyckte att rodnaden var "lokal" och att det såg bra ut. Folk omkring, de som inte sett bilderna, ifrågasätter varför det "tar sån tid" att läka, och jag frågar om de vill se bilderna, men det vill de inte. Det läker jättefint, i god normal takt, men det var en enorm krater med hud som inte längre finns. 

Så det gick bra, efter att jag kastat ut praktikanten och ifrågasatt varför jag inte fått den sköterska som jag skulle träffa. Min ångest är skyhög och är som sagt inte bekväm med vårdpersonal över huvud taget, även om det finns en glidande skala. Den här sköterskan var snäll, inte hysterisk och nervös som blodprovs-sköterskan. 

Blodproven var visst inte så jävla viktiga heller.. Jag träffade läkaren uppe på psyk och insåg ganska snart att mötet var en del i hennes utbildning snarare än i min vård. Mycket basala frågor om hur jag bor och hur jag mår och hur ofta jag mår, men jag fick nya recept och efter mycket om och men även ett intyg därifrån angående mitt tandvårdsgrejs. Det var en kryssruta som skulle kryssas i. Det var det. 

Ångesten är på gränsen till ohållbar, jag behöver gå till en vanlig läkare och jag börjar gråta bara av att tänka på det. Jag får inte den läkaren jag ber om för hon är "fullbokad" och nånstans så är hon ändå ett ansikte jag känner igen och har förtroende för. Pms:en gör ångesten värre, mycket värre, så jag väntar ut den tänker jag. Skjuter på det lite till. 

fredag 9 maj 2014

Fuck it all

Med peppning från två olika håll så bestämde jag mig för att ändå tå upp till läkarmottagningen. 

Till att börja med hade de "ändrat rutinerna" och man fick inte längre bara "dyka upp" utan måste "boka tid" och som vanligt så har jag inte fått någon "information" om detta. Sen ville de ha "betalt" vilket jag ifrågasatte och de struntade i det också. 

Vi blir inkallade av en ung utländsk herre som inte alls tyckte om att jag ifrågasatte hans kunskaper och erfarenhet. Så vi blev skickade in i nästa rum till en annan sköterska. Och jag inser väl nu att jag inte skulle ha godtagit att någon okänd person sätter en nål i min ven. 

Eftersom att venen sprack. Två rör fick hon, sen sprack den. Det var bland det värsta jag hade väntat mig, förutom smärtan, och jag höll på att svimma. Praktikanter som rotar i mina ådror är en annan. Jag vill ha tanten som pratar om sitt barnbarn. 

De skulle tydligen även ha "urinprov", fick jag veta. Hur vore det om den "informationen" hade stått någonstans så att jag kanske inte hade kissat innan jag gick iväg? Som man gör? 

Sen berättar hon att man kan gå upp på sjukhuset och där kan de ta blodprov genom att bara sticka i fingret. Sa hon efteråt. Efter att ha frågat unge herrn. 

Så. 

De får nöja sig med det där. Fuck it all. 

Bra jobbat att "möta sina fobier" när de förstärks. 

Ångestdag

Jag var hos sköterskan igår och av någon anledning så nämnde jag att min släkting flera gånger uppmanat mig till att återigen kolla upp min sköldkörtel, eftersom att hon har problem med den och hon blev i första skedet stämplad som psykiskt sjuk. Jag har en läkartid till en ny läkare i nästa vecka, och när hon kollade i min journal så såg hon att det inte fanns några blodresultat över huvud taget. Tydligen ska man ta sånt? Jag har bara fått ta det när läkaren har ställt in medicin, förutom där precis i början när de ville se om det var sköldkörtel eller depression.

Läkartiden är nån slags "årlig uppföljning", det är inget jag är bortskämd med men i och med att nån kontrollmyndighetsinsats har fastställt att läkarbristen och ledningsproblemen är en fara för patienterna så kanske de styr upp nånting? Jag är bara glad över att det är en "ung" kvinna, och inte en dement gubbjävel.

Min sköterska skulle fixa remisser och skicka hem, jag gick därifrån och undrade hur i helvete jag lyckades föreslå detta.. Med posten kom mycket riktigt remisser, för fem rör blod. Jag bröt ihop, grät i tre timmar, hoppade över meds, mat och allt annat, gick till affären och köpte chips, dipp, choklad och glass.

Grannen försökte kommunicera med mig, och det måste man ju ge henne cred för. I panikläget är det bara fly eller fäkta, mest fly. Man får inte slå folk. Jag är nog inte så lätt att resonera med i det läget och det gav mig en liten tankeställare över hur jag tänker när hon är "trilsk".

Inte nog med fem fucking rör av mitt jävla blod, jag får inte äta innan. Från "midnatt". Hur de tänker där förstår jag inte, jag behöver extremt tydlig information i sådana här lägen. Gäller "midnatt" om jag står och hänger på låset klockan sju hos sköterskan? Om jag går dit kvart i fem på eftermiddagen då? Vore det så jävla svårt att bara skriva "x-antal timmar"?

Jag vet inte om jag kommer att göra det. Jag är bara arg, och har ångest.

Idag var såromläggar-dag och jag vet inte hur jag ska tolka det där grönaktiga tonerna. Nya pix såklart, jag vet nån som blir glad imorgon när jag skickar över den bilden.

tisdag 6 maj 2014

Smashed up

För att göra en pinsam historia kort, så har jag slagit mitt knä till köttfärs. Det är inte "ett skrubbsår", det är "ojdå, det här borde du kanske ha kommit in med så vi kunde ha sytt". Efter att ha ynkat några dagar hemma om att jag ville ha en amputation så fick jag byta bandage igår, och duscha. Det var underbart, förutom svimningskänslan, att få lirka loss det som växt fast på min kropp och ersätta det med ett nytt bandage. När jag vaknade i morse hade även det nya fastnat, såklart.

Det gör inte jätteont, jag har nog inga nerver kvar. Men jag kan ju inte böja knät. Eller så. Och just känslan av att min kropp har fusat ihop sig med detta främmande material är ganska obehaglig.. Men sköterskan som la om det menade att det ju i alla fall inte var infekterat! Så det är ju skönt..

Om nån gillar gore så finns det bilder. På mitt fett. Som ska sitta på insidan av min kropp, under hud.

Vi har fått en ny igelkotte.

Dessa två saker kan höra ihop. Såatteh.