Annars är jag ledsen, som sagt. Jag är besviken och ledsen. Jag har ansökt om en köpe-kompis från kommunen, för att kanske försöka bryta isoleringen. Min sociala fobi blir bara värre och värre, och jag kommer ingenstans ensam, och ingen "vän" verkar tycka att jag är värd att umgås med. Jag tycker att jag är en ganska trevlig person, jag lyssnar på andra, och ställer frågor, fast jag egentligen inte är intresserad, jag är extremt allmänbildad och duktig på att konversera, och rolig. Emellanåt pratar jag kanske om lik, det är väl en nackdel antar jag, eller tv-serier som ingen annan ser på, om man inte tycker om sånt. Jag hjälper i stort sett alltid människor som ber om hjälp. Men ändå så verkar jag ju inte ha någon som ens vill, the key word is "vill", umgås och typ åka och shoppa.
Så ja, jag har beställt en köpe-kompis. Jag vet inte hur lång tid det tar. Det är en grej jag vill gå på om två månader, kanske kanske.
Kul grej: Jag har beställt saker från Kina också, det är sjukt spännande. Inget botar en depression (momentärt) som internetshopping. Billig internetshopping..
Tråkig grej: Min telefon verkar oduglig att prata i, ingen hör vad jag säger med skrapande, ekon och annat trams som jag inte vet varför de är. Jag måste tydligen ner på stan med den.
Kul grej: Pratade med inzin idag. I ovan nämnda telefon.
Tråkig grej: PennyPoo mår inte bra, och personen som svarade hos veterinären verkar svagsint. Jag måste ringa igen på måndag.
Tillägg till min charmanta personlighet: Jag är oftast ganska bra på att dölja mitt förakt för den mänskliga rasen. Speciellt de mer korkade exemplaren. Ibland äter jag samma maträtt i fjorton dagar i sträck (potatissallad).
So, yeah..