Jag är okej, jag har bara haft lite fullt upp.. Vilket kanske är bra?
På onsdag, vilket råkar vara min fucking födelsedag, så ska jag ner till Victor och han ska se om det röda i rosorna behöver bättras på eller nåt. Helt plötsligt blev jag toknervös över att tatuera mig! Lite sent, kan man tycka..
Just precis nu blev jag bara lite ledsen när jag läste nåt på fejjan. Jag vet att jag egentligen måste sluta ta åt mig saker, för med allra största säkerhet så tänker inte folk på mig konstant hela tiden och troligtvis är inte jag solen som deras jordglob roterar runt. Kanske? Vi slåss ju konstant mot fördomar, vi som "bara" är psykiskt sjuka. Det syns inte på utsidan, och jag uppfattas nog som en ganska glad person. Det är jag, jag är en glad person med kort stubin, störd humor och hög intelligens. Men jag har också en sjukdom som drar ner rullgardinen för mig med jämna mellanrum, då blir världen mörk och meningslös. Det är inte samma sak som att "vara lite nere". Att vara "deppig" är inte samma sak som att ha en depression. Det är inte möjligt att "ta sig i kragen" när det är en kemisk obalans i hjärnan. Min hjärna är annorlunda än din. Jag har ätit mediciner som får mig att kräkas, tappa mitt hår och som gjort min hjärna till mos. Men det fungerar inte, jag fungerar inte.
Mh, jag ska gå och sova. Imorgon måste jag ta tag i inkorgen som exploderat igen och jag är jätteledsen att jag inte svarat på saker. Jag har dock stickat en och en halv strumpa och en armvärmarärm-nånting.
Min vän,
SvaraRaderai min vänskapskrets så, tja det är inte något direkt uttalat men jag tror att jag anses vara något udda. Det är förmodligen inte alla som tycker exakt likadant, mina närmaste vänner har sagt att jag är annorlunda men bra. De andra har inte yttrat ett ord men accepterat mina långa tystnader och ibland så är det klart att jag undrar ifall de har glömt av mig. Jag tar åt mig under mina sämre perioder och får för mig att de flesta känner sig illa till mods runt mig ("runt mig" lite löst begrepp, med tanke på geografisk avstånd, så jag räknar även runt mig på internet)
Men när jag mår bättre igen så försvinner de känslorna som du vet.. så, ja du är inte själv med att känna sådär, inget konstigt alls! <3
Allt det där känner jag igen, vi är ju lite lika sådär.. :)
RaderaMen det jag HÖRDE, vilket inte är samma sak som uttalades naturligtvis, var att jag glider på en räkmacka och inte känner för att jobba. Typ. Jag har hunnit fundera en hel del på saken och jag tror att det till viss del handlar om att människor inte ser hela bilden av mig, dels gammal hederlig avundsjuka.
Kram!
Hörde du det direkt från personen eller någon som berättade för dig?
RaderaFy fan vad lågt att säga så om någon oavsett sjukdom. Enda gångerna de skulle vara acceptabelt är väl om den sjuke själv säger öppet att hen bluffat sig till sjukersättningen. Men jag tror inte det händer ens en gång. Eller ja, det finns ju psykopater och liknande tillstånd.. det är ju en annan story.
Vidrigt sagt av hen! Vi väljer knappast att sitta resten av livet med låg inkomst och absolutely nothing to do
det finns rehabilitering och aktiviteter för sådana som dig och mig
men jag vet hur det är i ditt fall, men jag är sjukpensionär av en orsak, jag har inte det där pigga och positiva i mig för att lätt som en plätt sätta igång med sånt, eller slutföra när jag väl börjar
jag önskar inget mer än att jag blir bättre - men jag tror faktiskt inte att det uppfattas av andra
Så om de är avundsjuka så behöver de en reality check!
Din rättighet att erkännas som sjuk ska ingen ifrågasätta!
Arg bidde jag
kram
Nä, ingen har sagt nåt till mig. Jag tog nog åt mig av nåt som kanske inte alls var menat åt mig, men så lägger jag ihop annat och helt plötsligt sitter jag och är ledsen och känner mig missförstådd. Jag hade ingen lust att ta den diskussionen på fejjan dock.. Jag har faktiskt ingen lust att ta den diskussionen alls med människor som jag anser står mig nära.
RaderaSystemet är sjukt, som det du skrev om, när människor som är döende måste söka jobb. Jag har fått kämpa för min pensionering, och jag har haft en läkare som stått på min sida. Men jag är sjuk och som du säger, jag har rätt till det.
Jag tror att kärnan i det hela är att jag måste sluta ta åt mig. Jag kan inte förändra andra människor, jag orkar inte prata mig hes för att få dem att förstå, och jag kan inte nötas ner av sånt här. Alltså måste jag förändra mig.