Så är det..

Bara för att jag försöker välja att inte låta ångest gnaga sönder mig så betyder det inte att jag glömmer eller förlåter. Jag mailade och bad om att få tillbaka min nyckel och möbelnålar som hon lånat av mig. Har inte fått svar än, även om jag redan har haft tre fyra konversationer i mitt huvud, men det räknas ju inte. Det blir väl en massa gnäll och ursäktande, men jag har mina gränser och kliver man över dem så får man ta att jag reagerar. Sen kan de här gränserna vara väldigt godtyckliga, jag har accepterat en hel del konstigheter, men när det gäller mitt hem så kommer det fram nån slags djurisk instinkt honeybadger. Så är det..