Små kattänglar..

Jag har en hel del stuff att babbla om för er, men jag tycker att det här ämnet förtjänar ett eget inlägg.

En vän till mig skrev idag om att hennes katt blivit hastigt sjuk, viktnedgång och sedan matstrejk. Jag förstod att det nog var illa ställt, men jag sa så klart inte det till henne utan skickade bara varma tankar och massor med hållna tummar och tassar. Jag hoppades naturligtvis att jag skulle ha fel. Hon hade en tid hos veterinären och jag har kollat fejjan många gånger medan jag var ute för att se nån uppdatering från henne.

Hennes lille katt-pojke har fått somna nu. Även om jag aldrig träffat honom så får jag tårar i ögonen nu, för lille katten och för min vän. Jag vet nog ganska exakt hur jävla sketet det känns just nu för henne..

Vi har fått alldeles för många änglakatter i år.. Jag har nog aldrig varit med om så många sjuka kissar i hela mitt liv, som det har varit nu bara i år.

Det är så jävla tungt när våra kattbarn försvinner från oss. Hundbarn också för den delen.. Det spelar ingen roll hur gamla de är, det gör ont ändå. Alldeles för mycket död nu. Mormor sa att jag hade en känslig själ, och så är det nog. Mitt hjärta gör ont även om det inte handlar om min egna sorg.

Jag tror att de finns i vår närhet, håller ett vakande öga på oss. Jag är övertygad om det faktiskt.