Jag bröt ihop ikväll.

Jag fick stopp i avloppsbrunnen.

Min värsta mardröm är att behöva ta hem folk, i det skicket jag är i och framför allt i det skicket som lägenheten är. Hur många månader sen det är sen jag städade vill jag inte ens tänka på. Det är till synes ett ganska lättlöst problem! Städa! I våras började det, det jag fick ett hus att tömma. Min stresstolerans är normalt sett inte särskilt stor, och när jag samtidigt behövde kämpa med en massa emotionella problem så klarade jag helt enkelt inte av att ta beslut längre. Jag gjorde det jag behövde göra, som jag alltid gör, jag packade ihop huset och såg till att det som skulle flyttas blev flyttat. Resten behöll jag.. Jag tänkte att "jag tar det när det lugnat ner sig lite". Det lugnade inte ner sig, på grund av stressen hamnade jag i ett ganska gravt maniskt skov och på nåt vis blev det som skulle göras för andra gjort. Jag förstod att efter sol kommer mörker, efter mani kommer depression, jag försökte be om hjälp men fick den inte. Jag kraschade.

Men det blev värre.

Vi får prata om det en annan dag mina vänner, för jag känner att jag inte orkar ta på det nu. De senaste dagarna har varit ganska okej ändå, allt är ju relativt, jag är hypoman och ångesten är förpackad. Det finns grader i helvetet..

Jag raderade ett långt stycke om kvällen, för det blev för detaljrikt, och för nära inpå. Jag hatar mig själv. Jag hatar att leva så här, jag hatar att må så här och framför allt så hatar jag mig själv. Så är det och jag hatar att det är så.

Men vet ni, jag löste proppjäveln. 


Det känns sådär att publicera det här, men varsågod.