För ett tag sen fick jag ett julkort från Tant Elna. Jag tror inte jag har träffat henne sen hon köpte den där grodan åt mig i kiosken som fanns här på gatan som jag numera bor på. Det borde vara ca 25 år sen.. I alla fall, i samband med att Mormor dog så satte jag mig och ringde runt till alla i hennes telefonbok, en av de jag ringde till var Tant Elna. När vi, jag och min kusin, var små så minns jag att hon skickade stora paket till jul som var fulla med presenter. Jag minns faktiskt inte en enda av presenterna, men jag minns väldigt väl när vi var och hämtade ut det där stora spännande exotiska paketet. Jag är så glad att jag fick prata en stund med henne, även om jag gärna hade varit utan omständigheterna. Fast ärligt talat så minns jag inte speciellt mycket av samtalet heller, jag hittar fler och fler hål i mitt minne..
Sist jag var på Ica så kom jag ihåg att jag de senaste två åren blivit lika förvånad när det dykt ner ett julkort i brevlådan och jag har hastat iväg för att hitta ett fint kort att skicka tillbaka, inte de där enkla som man hafsar ner sin namnteckning på, ett riktigt dubbelt som man kan skriva fina saker i. Jag tänkte att jag minsann skulle ligga steget före i år! Sen tänkte jag ett steg längre och kollade Ratsit först..
Tant Elna dog i somras. Nittio år gammal.
Det känns ledsamt, och jag såg fram emot ett kort. Dessutom blir jag lite sur över att folk inte gör som jag gör, det vill säga meddelar något dylikt. Men folk är ju inte som jag..
Det här med jul känns som vanligt väldigt dubbelt, mer och mer negativt för varje år. Jul och pynt och skit.
Jag är tillbaka i min högst privata tidszon igen, och det är ju i alla fall skönt!
Skar lite i hjärtat att läsa det här. Har blivit samma sak för mig sedan min farmor dog, även om vi stort sett aldrig träffades kunde jag alltid lita på, och se fram emot, ett fint julkort runt jul och när jag tänkte satsa stort i år på ett egengjort, hemmapysslat julkort så slog det rätt sent att nä just det...farmor är ju död. Det är märkligt, egentligen känner jag ingen större sorg över att hon är borta - förutom när det kommer till den där lilla sorgen som slår till när jag kommer på att jag inte kommer få något julkort i år och inte heller kunna skicka. Det är nästan pinsamt, och tragiskt, att erkänna att det var vad hon var för mig...julkort.
SvaraRadera:( Det enda julkortet dessutom, ingen skickar julkort längre.
Radera