lördag 16 november 2013

R-R

När jag jobbade på boendet här bredvid, för närmare tio år sen, så lärde jag ju känna en massa människor, eftersom att jag dessutom bor här, handlar här, lever här, så träffade jag dem på min lediga tid också. En av dem, det finns många och de har fantastiska historier allihop, var en man som nog inte var så gammal egentligen. Han hade dock levt ett hårt liv, gravt alkoholiserad, och det hade tärt på honom. Som jag förstod det så fick han till slut en stroke och hamnade i rullstol, jag gissar att det var på grund av sitt supande.

Jag har för mig att jag till en början var lite obekväm med honom, fast jag kan inte riktigt komma ihåg varför nu. Han gick med rullator, slängde med kroppen, ansiktet hängde och han såg lite ovårdad ut. Haha, kanske för att han gav mig svar på tal? "Hej", kanske jag sa, "ska du äta lunch här idag?", och hans svarade nåt i stil med "aldrig i livet, jag lagar min egna mat!". Fast han kom och drack kaffe, det gjorde han. Bakverken ville han inte ha, de var inte som de som han bakat när han jobbade på bageri, minsann!

Man lär ju känna människor, i alla fall om man lyssnar på vad de säger, och små bitar av information kommer fram. Många vill bara få prata lite också, få berätta. En av mina andra original kunde inte prata, men han var hemskt pratsjuk, han är borta han med nu.. Men tillbaka till den här mannen. Jag mötte honom ofta när jag var ute med hunden, vi stannade och pratade och till slut förstod jag att han gick dagliga promenader, samma turer, mer eller mindre på vilja. Han hade hamnat i rullstol, skulle aldrig mer kunna stå på benen, och han tog sig upp. Han släpade sig runt sina kilometrar varje dag, i alla väder, med sin rullator. Han klagade aldrig heller, han var glad över att kunna släpa sig runt och köpa kaffe på restaurangen.

Jag träffade honom för nån månad sen, på cykelbanan här bakom, han hejade glatt och jag frågade var han varit för jag hade inte sett honom på länge. Han skrattade och sa att han gått här varenda dag, och jag skrattade och sa att jag har också gått här varenda dag så vi måste väl ha gått på olika tider då! Sen gick han vidare åt sitt håll och jag åt mitt.

I tisdags när jag och Stella gick iväg på vår middagspromenix så såg jag att det stod ett par ambulanser på cykelbanan bakom husen, jag slängde iväg ett meddelande på facebook men ingen reagerade så jag tänkte inte så mycket mer på det. Det var folk omkring, och framförallt små skälliga jävla hundar, så vi gick vidare. Jag hörde sirenerna när ambulanserna åkte iväg, vi var långt därifrån redan men de hörs väl och sjukhuset ligger bara ett stenkast bort. Ikväll så frågade grannen vilken dag det var som jag hade sett ambulanserna, och berättade att hon hört att den här mannen dött. Hans hjärta hade stannat.

Han hade väl gått hemifrån, på väg mot restaurangen, som han gjorde varje dag. Jag såg aldrig vem som låg på marken, men jag såg hans röda rullator.

Jag är ledsen.



(Han skulle ha fyllt 65 i nästa vecka.)

1 kommentar:

  1. Nejdu, så duktig var jag itne... slutade med 18 stygn ändå.

    Men usch vad tragiskt... jag förstår att du är ledsen. Kramar till dig.

    SvaraRadera