Elak

Jag försöker att inte vara elak mot andra människor, hur illa jag än tycker om dem. Försöker, det betyder inte att jag är ett helgon och att jag inte har gjort elaka saker, men det mesta håller jag för mig själv. Eller gnäller om här.

Jag rensade (och kastade) saker i källaren igår, och läste en mängd papper som jag skrivit. Ingen annan har behövt trycka ner mig, för jag har gjort det själv så fruktansvärt bra och effektivt. Jag mådde så himla dåligt, och ingen reagerade. Ingen såg, på riktigt såg, hur trasig jag var. Jag var tolv år gammal och full av självförakt. Jag reagerade lika explosivt mot resten av världen, en lärare hade berömt min uppsats som jag skrivit, men poängterat att jag skulle komma ihåg att använda stor bokstav i början av en mening, under lärarens anteckning har jag skrivit "det skiter jag fullständigt i!!!". Jag har skapat en självuppfyllande profetia, jag var redan då övertygad om att jag "aldrig kommer hitta nån som tycker om mig", att jag aldrig kommer duga till någonting. Jag var ensam, ensam och arg. Jag talade om för mig själv att mina teckningar var fula.

Och här sitter jag, tjugo år senare, och duger inte till någonting. Lika trasig och ensam.

Jag hittade en sån där mattebok, och tydligen har jag läst "överkurs" i ettan. Say what? Jag hade så mycket potential, men har inte ens ett fullständigt gymnasiebetyg. Jag läste "för fort" och fick skäll för att jag "fuskade" istället för att få bekräftelse.

Jag är ledsen, så himla ledsen. Till och med jag själv har svikit mig.

Men, vad gör vi åt det här då? Världen kan vara grym nog ändå, utan att jag ska behöva trycka ner mig själv, fortsätta trycka ner mig själv. Fake it ´til you make it?