Besviken

Problemet med att ta tag i skit, som jag gjorde i torsdags, är att det får konsekvenser. Jag mår skit och har mått skit sedan dess, jag är ledsen och arg. 

Idag vaknade jag med en enorm känsla av besvikelse. Det har alltid varit samma visa, jag ställer upp på folk, jag släpper allt jag har för händer för att hjälpa, stötta, finnas. Men när finns någon där för mig? Nä, då "passar" det inte, folk "känner" inte för det. Jag kastas mellan känslan att ta in människor, släppa in dem på riktigt för att bryta den här isoleringen som jag byggt under så många år, och känslan av att be alla dra åt helvete. Bara köra min grej, sluta anpassa mig. Eller så är det fel människor.. Eller så bor rätt människor för långt borta. Jag vet inte. 

Igår slet jag med mig hunden och i ren ångest stormade vi ut i skogen. I skymningen.. Vi tog oss ur skogen ganska snabbt igen, det prasslade överallt och jag hörde ett tungt dunsande som med allra största säkerhet var ljudet av en gigantisk älg som låg på språng i buskarna. Men vi fick fyra kilometers rask promenad i frisk höstluft, och det var skönt. 

Ååå, så gick jag med i några dejtingsiter igen. Typiskt låg-läge.. Jag fick ett långt mail av nån "konstnär" som förklarade att han minsann "har tavlor på väggarna" när jag påpekade vänligt att vita rum med vita möbler and so on gör mig väldigt obekväm och att min stil är raka motsatsen. Jag svarade faktiskt inte, all information som han fick ur sig, det var om mer saker än tavlor, blev så kompakt och avslutades med en förfrågan om en skype-dejt. Däremot lärde jag mig hur man gör "vildjäst" av en trevlig pojk, det hamnar på "saker som jag vill testa i matväg"-listan tillsammans med bananbröd och de där jordnötssmörskakorna som jag hittade recept på en sen natt. 

Nu är pastagratängen klar, så jag ska väl försöka äta.