Hunden tog precis ut mig på promenad, hon heter Stella förresten, och medan hon gjorde sin grej, käkade gräs och luktade på saker, så gick jag och tittade på stjärnorna. Det var tur att vi var helt ensamma där ute.. Det är kyligt ute och stjärnklart, det kändes som om man kunde se hur långt som helst ut i universum ikväll. Trots att vi är mitt i stan och det finns alldeles för mycket ljuskällor..
Jag funderar på saker, funderar på att börja prenumerera på Illustrerad vetenskap. Varför är det konstigt? För att det hör till den där mycket mörka tiden som jag spenderade i samma lägenhet som min mor. Ibland behöver jag tänka på det, hur onormalt och fel allt faktiskt var. Ja, jag var en obstinat ungjävel som var alldeles för självständig eller trodde att jag kunde vara det, men det är ingen giltig orsak till att skita i att vara förälder. Men jag - det riktiga jaget - gillade Illustrerad vetenskap, helt enkelt. Det mesta från den tiden har jag helt vänt ryggen åt, eller byggt upp en stark avsky mot.
När jag kom hem så låg det en låt i feeden på fejjan. Nu spelar jag den om och om igen och den känns lixom rätt ihop med känslan, förstår ni?
Jag minns inte poängen som jag hade nån stans när jag började skriva. Stjärnorna var fina, natten är skön och vetenskap is the shit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar