Icky..

Jag antar att den kliniska termen är "melankolisk". Känns som om jag skulle kunna börja gråta när som helst, men helt utan orsak. Det har inte hänt nåt, det är inget speciellt, det bara känns sorgset och fel. Det är väl inget att göra åt saken heller..

Jag slängde till slut hallampan, som inte ens haft nån kupa på flera månader eftersom den gick sönder. Det var billigt krafs och det var väl ett under att den ens överlevt flyttandet. Tanken var att jag skulle sätta upp kristallampan som stod i "linneskåpet" (ett skåp vid ytterdörren helt enkelt), och där har jag haft kattsandspåsarna tidigare, och tänkte att de skulle vara där igen och inte på golvet nedanför. Så jag slängde den trasiga lampan, tog ut kristallampan, la in alla kattsandspåsarna och insåg att lampan väger ett ton och jag nog inte kan få upp den själv. Löjligt va? Jag vet inte hur jag fick ner den från vardagsrummet i huset.. Den passar knappast att ha i en hall, men det kändes som en bättre ide att ha den hela lampan i ett tak istället för i en kartong, när det ändå hängde en trasig lampa där. Hänger ni med i tankegången där?

Nu står kristallampan i sängen istället..

Hundskrället tycker för övrigt att jag bäddar fel. Täcket ska naturligtvis ligga ihopknölat i mitten, medan kuddarna ska placeras ut lite här och där. Sånt här sysslade hon med när hon var skendräktig första gången, hon är kanske det igen, jag har inte räknat. När jag sen kommer in i sovrummet och ifrågasätter hennes inredningsförsök så tittar hon på mig som om jag inte förstår nånting. Sen suckar hon. Lite som en tonåring antar jag.. Nu har hon lagt sig på "sin" sida av sängen med ryggen åt mig. Hon känner sig antagligen missförstådd och tycker att morsan är det dummaste som finns! Inget som lite kramar råder bot på, det är fördelen med hundar vs. tonåringar, om ni frågar mig.