Ett julkort..

Det är helt orimligt att ha prestationsångest över ett jävla julkort, eller hur?

För ett tag sen fick jag ett julkort från Tant Elna. Jag tror inte jag har träffat henne sen hon köpte den där grodan åt mig i kiosken som fanns här på gatan som jag numera bor på. Det borde vara ca 25 år sen.. I alla fall, i samband med att Mormor dog så satte jag mig och ringde runt till alla i hennes telefonbok, en av de jag ringde till var Tant Elna. När vi, jag och min kusin, var små så minns jag att hon skickade stora paket till jul som var fulla med presenter. Jag minns faktiskt inte en enda av presenterna, men jag minns väldigt väl när vi var och hämtade ut det där stora spännande exotiska paketet. Jag är så glad att jag fick prata en stund med henne, även om jag gärna hade varit utan omständigheterna. Fast ärligt talat så minns jag inte speciellt mycket av samtalet heller, jag hittar fler och fler hål i mitt minne..

Nåväl, i det här julkortet skriver hon lite om hur hon har det och att morfars bror varit i tidningen och önskar oss (hela familjen) en fin jul trots allt. Så, jag blev såklart jätteglad för kortet, samt att jag har fått "ärva" rollen som representerar familjen. (Vilket väcker en hel massa nya tankar som förtjänar ett helt eget inlägg, eller som kanske borde förbli oskrivna.) Jag köpte ett jättefint kort som jag ska skicka till henne. 

Jag började skriva på kortet för några dagar sen, sen var jag tvungen att lägga undan det eftersom jag grät på det. Idag plockade jag fram det igen, för det måste ju göras om det ska hinna skickas. Men vad skriver man? Att hälften av familjen inte bryr sig ett jävla dugg om hennes lilla julkort? Nej, det skriver man såklart inte. Jag önskade henne och familjen en fantastisk jul, jag skrev att det var tråkigt att höra att hon inte var frisk och att det var roligt att ha fått prata med henne. Sen börjar jag analysera sönder mina egna ord och får på nåt vänster allt vridet till nåt dåligt. Jag förstår ju att det är galet, helt fucking idiotiskt att försöka argumentera med sig själv om varför man har lyckats skriva nånting dåligt, uttryckt sig fel, i ett julkort!? Men det spelar ingen roll vad jag gör, jag känner alltid att jag gör det dåligt, att jag inte duger och att inte en jävel vill höra av mig på nåt vis över huvud taget. Det är ju där problemet ligger, inte i julkortet. 

Det är tröttsamt.. Att känna så hela tiden. Jag känner så just nu också. Vad är det för skit jag skriver? Varför skulle nån vilja läsa? Varför tar jag upp plats med det här idiotiska lilla inlägget om nåt så banalt som ett julkort eller för all del, mina banala små känslor. 

Jag vill skriva om roliga saker istället. Nästa inlägg blir roligt. Jag vet fan inte vad det ska handla om, men roligt ska det vara.