måndag 21 november 2011

Lyhördhet, sjukdomsinsikt och vänlighet. .

Små saker i vardagen kan vara så viktiga, både att ge och ta emot. När jag åkte hem med bussen nu i eftermiddag så bytte vi chaufför, den som klev på var tydligen lite disträ och lämnade sin ryggsäck på golvet bakom hytten, och hon verkade inte märka av det heller. När vi stannade till vid en hållplats så gick jag fram och påpekade det och gav henne ryggsäcken och hon blev såklart tacksam för det. Ingen av de andra passagerarna, de som satt bredvid ryggsäcken, reagerade. Vi kan väl alla få en släng av "sköt dig själv och skit i andra" men det kostade inte på speciellt mycket för mig och jag tror att hon hade blivit väldigt ledsen om någon tagit ryggsäcken och gått iväg med den.

I alla helgon-helgen så var jag och C ut till kyrkogården, på vägen hem stannade vi och åt mat på stan. Vi hade (hon hade) koll på när nästa buss skulle gå och vi anpassade oss efter det, men när vi kom från restaurangen så var bussen precis på väg att åka, den hade börjat åka. Vi vinkade med busskorten och föraren var vänlig nog och stannade, vilket de inte ska göra egentligen. Både jag och C sa "tack så mycket, vad snällt" till föraren när vi klev på, och han och hans kollega blev jätteglada! "Sånt får man inte höra ofta" sa de. Jag försöker att sprida lite glädje på det viset, det kostar mig heller ingenting och jag uppskattade väldigt mycket att slippa stå och vänta på nästa buss i 30 minuter. Små saker i vardagen kan vara mycket viktiga.

Jag försöker också vara lyhörd, jag lyckas säkert inte alltid och ibland skiter jag nog i det, men oftast så försöker jag lyssna och bekräfta. Idag hade vi en samtalsinriktad dag, som vi har på måndagar, där vi arbetar med KBT. En del människor är bättre på att lyssna än andra. Nåt som jag har extremt svårt för över lag är människor som uttrycker sin åsikt som en sanning. "Du måste ju tycka så här", "Det är klart att det är så här" och framför allt "Nej, så är du inte". Jag ska inte tråka ut er med exempel, men jag råkade ut för det här idag. Jag anser mig ha en ganska god sjukdomsinsikt, och det är viktigt om man ska kunna arbeta med att acceptera eller förändra saker i sitt (mitt) liv. Jag är dock väldigt försiktig med att tala om för folk när jag ser tecken på att de till exempel skulle lida av bipolär sjukdom, som jag då gör. Jag kan tala med dem om det, jag kan förklara hur jag känner i olika situationer och få dem att reflektera över deras egna mående, men aldrig aldrig säger jag "du är uppenbarligen bipolär" eller "jag ser att du har ett maniskt skov nu". Jag vet ju heller inte om de har "min" sjukdom eftersom jag inte är läkare..

Jag skrev nog om det här tidigare, att när jag pratade med M och han menade att han tolkade det som att jag kanske var lite uppvarvad och jag senare, när jag fick tänka på saken kom fram till att han hade rätt. Idag pratade vi bland annat om mående och reaktioner och jag upprepade det här inför gruppen. Jag känner mig själv så pass väl att jag vet vad jag pratar om, även om jag för stunden hade missat att se tecknen som jag borde ha sett. Men, det jag försöker komma fram till är att jag fick höra "nej, det är du inte". Det var inte "nej, så tolkar inte jag dig" utan väldigt strikt "är". Well, det var på gränsen till att få mig att fräsa ifrån, men jag höll mig från det. Personen ifråga har uppenbarligen ingen sjukdomsinsikt i sin egna situation, och det är ganska frustrerande för flera av oss andra i gruppen. Det kan man väl i och för sig inte döma nån för, men rent ohyfs finns det ingen anledning till att stå ut med.


Sluta prata, börja lyssna. 

1 kommentar: