För att komma med nåt positivt i mitt glesa gnällbloggande så är jag innerligt glad för att jag, efter mycket velande fram och tillbaka och diskuterande med vänner, skickade det där mailet till den där personen som jag blev osams med för så många år sedan.
Våra hjärnor har ett osynligt band som gör att vi inte behöver så många ord för att förstå varandra, även om vi har många ord också. En slags hyper-förståelse. Hon har utvecklats och jag har väl också det även om jag känner mig mer vecklad än utvecklad.
Det där andra ligger bakom oss, man gör saker ibland, mindre bra saker. Jag hade släppt det redan när tanken om kontakt flöt upp, annars hade jag aldrig kunnat göra det.
I veckan fick jag paket, lite grejer hon inte tyckte sig ha någon nytta av och en handsydd ponny. Jag behövde en handsydd ponny på mitt kylskåp (det är en magnet) utan att jag visste om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar