måndag 30 juni 2014

Människor som ljuger

Jag kan inte riktigt förstå det. Jag är en ganska ärlig person, inte så där "höhö fan va ful du är!"-ärlig utan mer oljugande. Det är klart att jag säkert får ur mig en vit lögn då och då, säger att grejer som jag skiter fullständigt är "vad roligt", eller att vänner med dålig smak gjort nåt "fint". Eller, ni vet, hyfs? Med människor som jag känner väl kan jag vara mer rak och säga att "vi har inte riktigt samma smak gällande det här", eller ett "eh, vad ´fint´". Jag brukar försöka hitta på nåt trevligt att säga som inte är en lögn, haha, "jamen det där passar ju jättebra i ditt hem!", fast jag egentligen tycker att "ohmydog, det där kommer aldrig över min tröskel..".

Det jag inte förstår är när det svänger åt mytomani. När alla berättelser och historier alltid är fantastiska.
Pseudologia fantastica. Ämnet berörs ju inte minst av Casey Anthonys rättegång, som vi pratat om tidigare, där hon har skapat en fantasivärld där hennes dotter var "hos nannyn" när hon i själva verket låg och ruttnade i skogen. Hon har beskrivit nannyn till utsendet, bakgrunden, familjesituation och så vidare och ingen har funnit någon anledning till att tro att det inte var sant. Hon hävdar sen att nannyn kidnappade dottern, och höll fast vid den historien i flera månader, till flickans skalle hittades i skogen och nånstans på vägen så har hon återtagit den versionen av vad som hände och skyller på att barnet drunknade och hennes pappa, barnets morfar, då "städade undan" det hela. Nannyn existerade aldrig, ingen har träffat henne, eller sett henne på bild. Hon har eftersökts av privatdetektiver, polis, press och familjen. No show.

Jag känner flera såna här människor. De är inte så underhållande att konversera med när man väl förstår att de ljuger, förskönar. Att försköna är väl inte samma sak i och för sig, men jag använder det uttrycket där jag tror att det finns ett korn av sanning. Sen finns det de lögner som bara är lögner, rena fantasier.

Varför gör de så här? Utan att fördjupa mig i några studier eller citera några artiklar så handlar det väl om att förhöja sig själv, "Se på mig, jag är speciell". Och det vill man väl? Jag är också speciell, men jag försöker använda mig av någon reell grund när jag påtalar det. Ja, jag påtalar det ibland. Jag är ganska bra på en del saker, och det ska man väl kunna få säga utan att folk rynkar på näsan? Men det gör de ibland.. Alla är speciella, och har nån talang, eller egenskap. Kanske.. Haha, aja, nu ska vi inte komma ifrån ämnet helt! Något jag försökt förstå är om de är medvetna om att de ljuger eller om det är någon slags form av psykos inblandad, det gör ganska stor skillnad. Att leva i en sjuklig vanföreställning kan man inte lastas för, att hitta på saker för att man vill verka bättre än vad man är, det är en annan femma.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om det här egentligen, men vi lämnar det så här. Jag har fortfarande inga svar på vad man ska göra åt det.

On another note, så hade jag med mig två fripassagerare hem från blåbärsskogen igår. På riktigt. På min kropp. Det satt två jävla horfästingar på min kropp igår. Jag har haft en fästing i hela mitt liv tidigare, det var snart tio år sen, och nu hade jag två. Stella hade en. Jag tror inte att jag har fått plocka bort någon från henne i år, inte någon som satt sig, men nu hade vi tre. The drama! Jag försökte fota baksidan/insidan av min överarm, för referens, och sen får vi se om jag dör eller inte.

The blåbär

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar