Massa svammel..

Det är lite rörigt i mitt huvud, så jag har svårt att skriva nåt här ser jag.. Men nu tar vi och reder ut det här!

Tatueringen har börjat klia lite, inte alls så mycket men lite mer än inte. Den verkar flaga lite smått idag, och det är väl på tiden. Jag har svårt att tro att just min problemhud helt plötsligt skulle vara den perfekta grogrunden för tatueringar. Jag måste köpa mer stjärtsalva imorgon, för det är precis vad man ska smörja in den med.

Jag ringde ju Pappa härom dagen, och berättade vad jag hade gjort. Han var inte jätteimponerad men han har väl förstått för länge sen att jag inte gör som nån annan tycker. Någonsin. Han brukar mest ignorera konstiga saker jag gör, som att jag stoppat titan i kinderna, han har faktiskt inte ens kommenterat det. Han försökte väl säga att det kunde vara fint bara man inte gjorde "för mycket" och "hela armen" blir "blå". Det kändes i alla fall bra att göra en sån grej, ringa sin förälder och berätta om saker. Det är väl ganska normalt för andra, men inte för mig..

Men sen fick jag en impuls att ringa min mor.. Jag hann stoppa den. Det finns ingen anledning för mig att bjuda in henne på det viset, hon märker väl att den är där om vi ses nån gång. Men sen kom jag på att det var det, jag hade ringt alla som jag kunde ringa. Då kände jag mig så där ensam igen. De där ögonblicken när jag glömmer bort allt som varit och bara vill ringa Mormor och prata med henne är värst. När jag kom ut från veterinären efter att ha avlivat den första katten i år (Octavia) var en sån gång, jag ville bara lyfta luren och berätta, men istället så bad jag grannen om hennes sista cigarett.

Jag vet inte om det kan vara nån sån där fysisk reaktion på smärta som utlöst en massa känslor, eller bara påminnelsen om att Mormor för alltid sitter på min arm som rör till det i huvudet på mig. En vän till mig bröt ihop och grät okontrollerat efter att ha provat en spikmatta hos nån vän till henne.. Vad jag menar är att känslor kan utlösas av konstiga saker.

Men annars känns det rätt tufft att den sitter där.

Igår hade jag en liten ångestattack när jag försökte räkna på hur min ekonomi kommer att se ut om och när den här sjukgrejen går igenom. Först fick jag det till att jag skulle få 8500 kronor i månaden att leva på.. Det är mindre än vad jag har nu, inte mycket minde men mindre.. Det kändes lite hopplöst. Kanske har jag räknat fel? Jag försökte räkna om flera gånger men till slut så kom jag fram till att det inte spelar nån jävla roll hur jag räknar och vrider, de kommer att ta ett beslut och jag kommer att få finna mig i det. Det var nog bra att jag lånat ut alla mina öl till N..

En annan känsla som jag inte riktigt är bekväm med är när Pappa berättade att han varit sjuk, svimmat och blivit inlagd på Uppsala lasarett (heter det va?). De hade gjort mängder av undersökningar men inte listat ut vad som var fel förutom att han hade "ärrbildning på tarmarna" och så hade de frågat honom om han blivit knivskuren.. Det sa han att han inte hade. Varför har man sånt då? Lixom.. Pappa kan ju inte bli sjuk, någonsin. Förutom sina krossade kotor och allt det dära. Orsaken till att jag blev överraskad av min oro är väl att min mor haft cancer tre gånger, eller två som jag minns. Sist minns jag att bristen på oro snarare skrämde mig.

Känslor är bajs.