Vi måste prata allvar igen. Jag sover knappt om nätterna och vaknar av att jag inte kan andas, i morse var inte paniken långt borta. Jag vill skriva om saker jag inte kunnat skriva eller prata om. Ärligt talat förstår jag inte folks reaktioner de gånger jag faktiskt har berättat saker. Kan de inte föreställa sig vad jag pratar om? Tycker de inte att det är "så farligt" eller vet de inte vad de ska säga?? Men ja, vi börjar där vi slutade sist.
Dagarna mellan den 8:e och 27:e Juli är dåligt uppdaterade. Jag fick över det allra sista från huset med hjälp av Grannen Ovanpå, jag sov, jag rensade lite och hittade saker som jag inte trodde fanns kvar. Grannarna har matat mig tydligen, såg till att jag åt. Jag var så tacksam, och är så tacksam för de grannar jag har och hade, utan dem hade de kommande dagarna varit omöjliga. Jag åkte iväg när jag var tvungen, och nån tog hand om min hund, nån fixade så jag kunde vara borta. Jag trodde att jag kunde landa, och försökte väl göra det, när huset var klart och livet kunde återgå till nån slags normalitet.
Det är mycket som jag inte minns runt den här tiden, men andra saker är kristallklara.
Telefonen ringde och väckte mig den 23:e. Personalen på servicehuset hade hittat Mormor medvetslös på morgonen när de skulle fixa frukost. De ringde ambulans och hon hamnade på IVA. Jag ringde väl dit antar jag, det gjorde jag varje gång hon blev inlagd, och det hände relativt ofta på grund utav sin KOL, men aldrig har hon åkt in medvetslös. Jag åkte dit vid ett, tydligen åkte jag hem en vända och återvände vid fyra, medans M tog hand om min hund. Mormor ville inte ha masken som hjälpte henne att andas och hon fick prova att vara utan, hon var trött och somnade. Jag satte mig i deras väntrum och drack uselt kaffe, jag vågade inte gå hem ifall hon blev sämre, och jag trodde att hon skulle bli det, men hon sov lugnt och vid nio på kvällen så åkte jag hem. Jag vet inte var min mor var, inte var hon där i alla fall. Jag tror att nån ringde henne, endera servicehuset eller sjukhuset, men jag hade ju koll på allt så hon behövdes inte. Jag hade äntligen bestämt mig för att sluta curla henne, sluta ringa och tala om för henne vad hon borde göra, hur man beter sig som folk, hur man visar omtanke om andra människor.
Mormor hade en anteckningsbok som hon skrev i, och när jag packade ihop saker åt henne, som jag alltid gjorde, så tog jag med den men hon orkade inte skriva själv utan jag har skrivit de sista dagarna.
Den 24:e Juli har jag lagt upp en bild från sjukhusets kulvert i bloggen. Det första jag gjorde var nog att ringa IVA och höra hur det var när jag vaknade, jag fick höra att Mormor mådde bättre, hon hade till och med ätit frukost, och skulle få flytta till lungkliniken under dagen. Jag såg till att vara där och följde med henne upp till avdelningen, jag gjorde allt för att hon skulle känna sig trygg och såg till att hon hade allt som hon kunde tänkas behöva. Hon sa att hon visste att jag varit kvar på IVA kvällen innan, hon "visste" att jag suttit bredvid henne. Det gjorde jag inte eftersom jag inte ville väcka henne, men hon kanske kände att jag var där ändå. Hon fick köttbullar och potatismos på eftermiddagen, och tyckte att det var gott. Jag tror att hon åt mest för att jag var där..
Den 25:e Juli. Från anteckningsboken "Kvar på lungkliniken. (Min mor) kom på em och tog med en räkning. Var här en stund och det var trevligt. Anna kom på kvällen och betalade räkningar. Hyra, el, hjälpen på servicehuset, energibesiktning för huset (den morsan kom med) plus räkningar åt Anna (kronofogden, ellos och CSN för 2011) Anna är mycket tacksam! Fick fisk och tyckte det var gott." För Mormor var det viktigt att jag blev skuldfri och såg till det när hon fick pengarna för huset. Jag tyckte väl inte att det var så akut att betala dem exakt den månaden, men Mormor tjatade och jag gav mig. Morsan berättade i efterhand att när hon var där så var Mormor jättetrött och dålig. När jag var där var hon pigg och glad, vi skämtade om saker och pratade på som vanligt. Jag tog ett par kort på henne när jag höll på med telefonen och hon ser nöjd och glad ut. Tagen av allt som varit naturligtvis, men ändå pigg. Jag har inte visat morsan bilderna, jag har inte visat nån bilderna, för jag vill ha dem för mig själv. Mormor skickade hem mig när jag nästan satt och sov i stolen..
Den 26:e Juli skriver jag i bloggen "Det här kommer knäcka mig. När inget längre finns kvar.. Jag försöker samla mig för mötet som jag är ombedd att komma till. Möte med läkaren. Jag är glad att det är jag som får ta de här besluten, på sätt och vis. Jag är glad att de vänder sig till mig istället för andra. Men det är omöjliga beslut. Jag kan bara hoppas på att hon själv vill idag.. Igår ville hon, inatt inte, så jag vet inte." De fick inte tag i min mor, så jag fick ha möte med läkaren. Han förklarade för mig, och hade förklarat för henne, att om hon inte använder masken så kommer hon att dö. I anteckningsboken står det kortfattat "Åt frukost, smörgås fil och te. Åt inte maten. Anna kom vid två." och där är den slut, det står inget mer.
Den 27:e Juli, för exakt ett år sen idag. Jag var på sjukhuset, hunden var hos C. Mormor ville inte ha masken, läkaren var frustrerad, jag var frustrerad och min mor hade inte lämnat nåt nummer som hon kunde nås på och hon ringde heller inte och hörde hur Mormor mådde, varken till mig eller till sjukhuset. Mormor var trött och förvirrad, hon hade lungsvikt och fick inte ur sig den gamla luften, så hon blev förgiftad av sin egna kolmonixid. Jag köpte risifrutti åt henne som hon snällt åt, och fixade näringsdrycker åt henne eftersom hon inte orkade äta maten. Jag ringde nattpersonalen för att vara säker på att de visste att de skulle ringa mig om det var nåt, jag var på standby och skulle försöka sova lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar