Ett år sen, 5 juli 2011 (30 juni 2011)

För ett år sen skrev jag mer om lampan, och jag ger er lite bakrundsinformation..

Min mormor föddes 1923, hemma i kökssoffan hos sina morföräldrar i Skåne. Hon brukade berätta att det första hon såg i livet var sin morfars fotogenlampa. Ni vet en sån där fin lampa med kupa och snirklar? Hennes morfar hade vid nåt tillfälle tagit bort fotogengrejen och kablat den så den gick att använda med elström. Jag minns inte hur det gick till när mormor fick den men den har hängt i matrummet i hela mitt liv, hon fick kanske ärva den när morföräldrarna dog. Min mormor är uppväxt hos sina morföräldrar (historien upprepar sig..) för att hennes mor inte riktigt ville ha henne, när hon fick mormor så var hon ung och ogift och när hon sedan gifte sig med en annan man än mormors pappa så ja, blev mormor kvar hos sina morföräldrar. 

Nåväl, lampan har hängt där i alla år. När mormor sen fick flytta från huset till en liten lägenhet så fanns det inte plats att hänga upp den där, det fanns inte plats för ett köksbord heller, så den hängde kvar, tillsammans med allt det andra som inte fick plats. I allt härj när min mor och moster hoppade in och började riva i saker så "försvann" den. De hävdade att de "ringt och ringt" till mig och jag inte har svarat, vilket helt enkelt inte var sant eftersom jag aldrig stänger av min telefon, men eftersom de inte "fick tag" i mig så hade jag inte längre nåt att säga till om. Jag ringde naturligtvis min mor och frågade var den var, eftersom den var viktig i alla fall för mig och mormor. Jag fick svaret att hon gett bort den. Hon hade gett den till en kollega, av nån orsak som jag inte minns just nu. 

Jag talade om för henne att det var helt oacceptabelt och att hon helt enkelt fick lov att be om att få tillbaka den och förklara situationen. Sånt här tycker min mor är pinsamt och det går ju inte an att vara pinsam. Hon kontaktade ändå sin kollega och det visade sig att han hade gett bort den! Till nåt café i en by en bit härifrån.. Till min mor ska han ha sagt "Ojdå, ja den får vi försöka få tillbaka" och det lät ju förstående. Jag skriver för ett år sen ordagrant "Han får försöka, sen försöker jag. Då blir det bra. Jag brukar lyckas med det jag försöker." Så långt hade vi kommit med lampan för ett år sen. 

De kallade mig hysterisk, när jag hade panikångest och grät och skrek i telefonen, de frågar om jag inte tar mina mediciner. "Ångesten kommer och går, och det är väl bättre än att den är konstant. Tålamod är noll. Trevlighet är noll. Snäll är noll. Allt annat som är trevligt och skoj är också noll.."

Jag skriver sen vidare om en sak som brukar få de mest vänligt ställda människor att inse att jag kanske har fog för att hata min mor som jag gör.. Påsken innan flytten ville jag göra speciell, eftersom det skulle bli den sista helgen i huset. Mormor orkade inte längre bjuda på middag och laga en massa mat och serva alla, så jag bestämde att vi skulle överraska henne. Hon anade ju ugglor i mossen men hon hade inte väntat sig en full påskmiddag med allt som är brukligt. Jag bestämde vad vi skulle ha, pekade med hela handen åt min mor och sa till henne vad hon skulle handla och göra och mormor var så glad! Vi åt mat och drack gott, och flyttade oss sen in i vardagsrummet med godis och drinkar som var brukligt. 

Då, då mina vänner.. Då berättar min mor att hon har planerat mormors begravning. 

Hon berättar att hon känner Promoes pappa, som har en begravningsbyrå. Ibland hoppar Promoe in och hjälper sin pappa med firman, och tänk vad skoj det skulle vara om han var med på begravningen! Tänk om han skulle stå där med sina dreads och långa skägg och piercingar, i kostym! Haha! (Promoe är säkert en jättetrevlig kille och de är säkert jätteseriösa i sitt arbete, men att välja begravningsbyrå för att det "skulle vara skoj!" är en väldigt olämplig sak att säga.)

Mormor blev ledsen och suckade nåt om att "ja, då är jag ju ändå död" eller nåt i den stilen, jag bet ihop hårt för att inte förstöra påskaftonen totalt. Min mor skrockade vidare om hur skoj det skulle vara.. 

Jag tog upp den saken vid ett senare tillfälle, när vi ordnade begravningen rättare sagt, och sa åt henne att det  inte var okej att säga så. Hon menade att ingen tog illa upp och jag berättade att det bara var hon som tyckte att det var roligt. Jag valde en annan begravningsbyrå..