torsdag 5 april 2012

Volehole.

Sork heter tydligen vole på engelska, jag tycker att det är jättelustigt. "This little animal digs holes in the ground, what should we call it..?"

Aja.. Vi tog en kvällsprommis med C, det känns skönt att röra lite på sig, både för min och hundens skull. Tån känns lite bättre efter att jag punkterade blåsan igår, men i morse var den inte rolig alls. Det känns skitbra faktiskt! Fast jag hade lite svårt att varva ner och sova igår, det kanske var för mycket intryck..

Igår och idag har jag gjort mig av med två pappkassar som stod i vardagsrummet (lagerlokal), och det känns också skitbra. Det var mestadels papper som skulle slängas, och en del saker som jag blev glad över att ha återfunnit. Måndagssäcken är nästan full tror jag, till skillnad mot förra måndagssäcken som jag fick panik över på söndagen innan och slängde ner lite av varje för att inte tappa rutinen.

Rutinen är alltså att slänga en säck med whatever varje måndag, för att nån gång kunna återta mitt hem och för att mana på mig själv lite med att välja mellan spara eller slänga. Vissa dagar är ångesten för svår för att skiljas från saker som jag fäster minnen vid även om jag kanske inte direkt tycker om dem. Men som min sköterska sa; det viktigaste är att fler saker åker ut än vad det kommer in. Jag blir lite ledsen när jag tänker på hur jag faktiskt har det och orsaken till varför det är så, och orsaken till att jag inte klarat av att göra nånting åt det.. Men jag vill hellre försöka tänka på att jag har gjort nåt bra, även om det "bara" är två pappkassar..

Jag känner mig lite sårbar ikväll.. Det har blivit en hel del skrivande/läsande (dialog) och tänkande runt saker som sjukdom och kriser och känslor. Vet inte riktigt vad jag ska skriva..

Jag blir så less på folk som bara vill ha saker, ha hjälp, få prata eller vad som helst. Klart att jag gärna lyssnar och hjälper, men det är inte roligt när det bara handlar om att de vill ha. De tycker att jag borde vara "som vanligt" igen, fast de faktiskt inte ens frågar om hur jag mår eller om jag orkar hjälpa till. Sanningen är att det aldrig kommer bli "som vanligt", jag kommer aldrig bli den jag var för ett år sen. Jag har vänt blad och den enda vägen för mig är framåt. Hur det kommer bli vet jag inte, men det kommer aldrig bli "som vanligt". Jag är alldeles för snäll och jag fokuserar lätt på andras behov före mina egna, men jag har ingen lust med det mer. Passar det inte folk så är det bara att gå, för jag bryr mig inte.

Nä, jag vet inte.. Nu blev jag ledsen.

1 kommentar: