C tycker att det är fascinerande, och kanske en aning skrämmande, hur jag regerar när jag blir arg. När jag blir arg så blir jag väldigt arg, ögonen svartnar och ansiktet förvrids. Det kan gå fort, väldigt fort. När jag når det där läget så bryr jag mig inte att jag har ett tjackluder framför mig som hotar med att hugga mig med kniv. Nu framkallade hon aldrig någon kniv, men hon hotade att skicka sina hundar på oss.. Jag borde bli rädd i såna situationer, antar jag, men i min hjärna omkopplas "rädd" raka vägen till "arg". Jag har aldrig gett mig på någon fysiskt, men jag har försvarat mig. Det behövs oftast inte för de flesta ger sig, stannar, släpper, går när jag blir så förbannad..
Det kom på tal igår också, när jag pratade med K. Jag berättade om hur det gick till när jag slog sönder min förra laptop.. Jag skulle bara trycka många gånger på utropstecknet, för att förklara min poäng. Men jag gjorde det lite för hårt och med handflatan upprepade gånger och då gav hårddisken upp. Men i regel slår jag inte sönder saker heller..
Men jag blir också väldigt glad när jag blir glad, väldigt ledsen när jag blir ledsen och så vidare.. Jag föredrar att se det som att jag är en passionerad människa! Nära till känslorna?
Min sköterska har sagt att jag ibland ser saker lite svartvitt.. Och jag kan väl inte påstå att jag är en speciellt förlåtande person. Det skulle lösa många knutar i mitt inre om jag lärde mig att förlåta människor för vad de gjort, och gå vidare. Men ibland funderar jag över vad jag har förlåtit och vad jag inte förlåtit, för andra människor kanske det är ganska ologiska saker som är avgörande.
Men jag har också lärt mig att gå undan när jag blir provocerad, när det behövs. Jag har valt bort människor som trycker på vissa knappar eller försöker utmana mig, de vet helt enkelt inte vad de leker med.
De här grejerna handlar inte om nån sjukdom eller diagnos, utan hur jag har lärt mig att överleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar