Kan ändå inte låta bli..

Att notera ingen på min mors sida, inklusive henne, har hört av sig idag.

Inte för att jag vill ha nån kontakt med dem, jag har ju valt så, och hoppas att det blev tydligt när jag tog min pappas efternamn istället. Men nånstans där inne bor det där lilla barnet som önskar att hon hade en familj som var värd namnet och att saker hade varit annorlunda. Det går inte, eftersom att de är som det är, men det är ändå dubbla känslor.

Jag accepterar att hon är en mycket egoistisk människa som inte är intresserad av nån annan än sig själv, och sina egna behov. Jag accepterar att det inte är möjligt, för mig, att ha en relation med henne eftersom det bara får mig att må dåligt. Att lägga ner tid, tankar och framför allt ilska på hennes sätt är bara negativt för mig. Jag accepterar också att jag, i mitt medberoende, vill vara till lags.

Det som inte dödad, det härdar, sägs det. Jag vet inte om jag tycker att det är så, jag känner att jag gått över den gränsen och bara blivit bitter och överdrivet försiktig istället.