Hej..

Det har fortsatt på det där bergodalbane-mönstret. Jag hatar verkligen såna dagar. Jag kan arbeta med "nu är jag nere" eller "hej hypomani!", men när det svänger på minuter så är det bara att hålla i sig och åka med. Försöka stå emot alla impulser som "varför är jag vän med den här på facebook!?" och så vidare.

Jag skulle väl kunna gissa att det blev för mycket i början av veckan.. Sånt triggar igång saker och jag har inte ork att hålla emot.

Jag är gnällig också! Jag blir så trött på alla som "förstår precis" eller "så är det för mig med". Jag förstår också att delar av mina problem är saker som andra kan känna igen sig i, men för mig känns det som om alla tar en bit av min sjukdom och normaliserar det och i och med det så får jag inte vara sjuk. Försök sätta ihop alla de där delarna och försök stå ut med det livet. Det är kanske inte så det är, men det är så jag känner..
Eller de som hela tiden måste "trumfa" saker jag säger! Vad jag än säger så har de haft det värre, oftare, hårdare..

Idag är jag trött, vi hade schlagerkväll igår och även om det är roligt och trevligt och välbehövligt så känner jag mig som bakis idag. Och rastlös.