Lugnet.

Den här veckan har jag fått fylla på med lugn, och försöka komma ihåg hur det kan vara.

Jag fick möjligheten att åka ut till Östanbäcks kloster. Det var till och med mitt förslag, och det emottogs väl av resten av min grupp. Väl där blev vi välkomnade av självaste Fader Caesarius, en man som kan få vem som helst att känna sig som en liten skolflicka. Få människor äger den naturliga pondusen som Fader Caesarius gör. Vi diskuterar fortfarande frågan om han skämtade eller inte när han berättade att han byggt en dopbassäng i den nya kyrkan eftersom det "finns så många odöpta hedningar i vårat land". Jag kände som om jag hade en blinkande neonskylt i pannan som avslöjade mig.. Men han skämtade nog? Visst?

Vår guide var Broder Nils-Olov, en varm norrlänning som är full av anekdoter och iakttagelser hämtade både från sitt "tidigare liv" och sitt nuvarande som han smidigt väver samman på ett otvunget sätt. Han utstrålar lugn och vänlighet och jag skulle kunna lyssna på honom hur länge som helst. Han verkar också trivas väldigt bra i rollen som guide och det faller honom naturligt. Jag kom på mig själv att sitta som ett tänt ljus och lyssna, rak i ryggen och med all uppmärksamhet på vår munk. 

Lugnet, naturen och Broder Nils-Olovs sävliga röst gjorde att alla spänningar i kroppen släppte. Vi fick äran att äta mat tillsammans med bröderna, Fader Ceasarius gick igenom reglerna, och vem vågar göra något annat än att följa dem? Det skulle råda tystnad, munkarna och de män som gästar dem satt för sig, vi blev anvisade ett annat bord. Det var självservering men Fader Ceasarius uppmärksammade att jag glömt att ta vatten och kom farande med ett glas till mig. Jag såg antagligen livrädd ut när den lilla mannen siktade in sig på mig, jag tackade och insåg att jag inte fick prata men vågade heller inte inte tacka. 

Idag har vi fått åka ut och hälsa på Lasse som har byggt sin dröm, han har återskapat en kolmila med tillhörande kolarkoja. Platsen, Himmeta, är otroligt vacker och vi fick följa en porlande bäck som rann längs med den gamla grusvägen när vi åkte till mötesplatsen. Vi fick träffa Lasse och Stig, vi tände en eld och drack kaffe tillsammans med dem, och hann småprata en del. Lasse tog oss på en liten tur och visade oss kolbädden samt förklarade hur man bygger en mila, han visade oss träden och pratade om skogen i allmänhet, sen blev vi inbjudna i den vedeldade kolarkojan, där fanns ett litet bord fullt med värmeljus och vi pratade vidare om historian runt milorna, om hans upplevelser runt sin verksamhet och lite av varje. C ropade att maten var klar och hon hade stekt "kolbullar". Det var vad kolarna hade att äta - vatten, mjöl och rökt fläsk, eller sojafilér om man är vegetarian som jag är. Kanske inte så roligt att äta om man måste äta det varje dag, men vi fick lingonsylt till och tyckte alla att det var mycket gott.

När jag kom hem somnade jag, veckan har tagit på krafterna även om den gett väldigt mycket. M tyckte att jag såg sliten ut imorse, och det var jag, men efter en stund i bilen med lite skratterapi så kändes det lite bättre. 

Jag ska visa er lite om hur jag försöker spara och konservera känslan av lugn senare, en annan dag.