Jag var ledsen på våran morgonpromenad också, och jag är glad att vi inte möter folk så dags på en söndagsmorgon. Jag är ledsen och jag sörjer över det stackars barn jag var, som inte fick en schysst start. Jag blev bara en mycket arg tonåring, men ändå liksom inte tillräckligt arg för att knarka (jag umgicks bara med folk som knarkade, men ville inte själv, tänkte väl inte passa in där heller) eller skära eller dra på mig uppmärksamheten för att få hjälp. Jag valde ett utanförskap, jag passar ändå inte in så jag vill inte passa in och alla andra kan dra åt helvete. Jag har inga problem med att jag inte passar in idag, men jag är inte säker på att jag alltid vill inte passa in? Jag vet inte vad jag gör av vana, eller vad jag vill, eller vad jag har programmerat mig själv till.
Jag bestämde mig i alla fall för att det är helt okej att ha sådana här dagar. Imorgon är det tre år sedan Mormor dog.
Nu går vi och lägger oss.