Det kan inte bli värre, eller hur?

2011 har varit det värsta året i mitt liv. Jag vet inte varför jag fortfarande står på benen. Jag vet inte vad jag håller fast vid. Jag pausade mitt liv nån gång i mars, av vad jag förstår när jag läser min gamla blogg, men jag minns inte så mycket av det antar jag. Jag önskar att jag gjort saker tidigare, eller senare, eller inte, eller få göra om, jag vet inte vad jag skulle ha gjort, jag har fått ta beslut som inte är rimliga att behöva ta. För någon, för en frisk människa med nånting, några andra, i ryggen. Men jag fick ta dem, ensam, utmattad..

Det händer inget annat vid ett nytt år än att dagarna följer varann som de alltid gör, men kanske kan jag ta ett steg vidare, från det helvete detta år har varit.

Jag mötte kanske en person jag kände förut häromdagen, jag vet inte ens om det var han. Jag stirrade, han stirrade, jag gick.. Sådär som i en film. Det fick mig att tänka på hur saker var, hur jag var, förut. Inte för att jag minns exakt när det här "förut" var. Jag vill ha tillbaka den delen av mig själv, jag var annorlunda.

Jag vet inte, jag har druckit vin och jag vill ha klimp och kan det här jävla året ta slut nån gång.

Awsome.

Är 32 år gammal, fick visa leg på bolaget idag.

Det var bara det jag ville säga..

Kalas.

Jag har varit på 60-års kalas idag! Min rara granne ovanpå fyller år så jag och grannen bredvid gick upp med en flarra likör och skumtomtar till henne. Det var mycket uppskattat! Det är svårt att köpa presenter och lotten föll på mig att göra det, men jag tror att jag kan ha fått in en fullträff. Vi fick tårta och hundpussar..

Jag har inte spenderat så mycket tid med datorn de senaste dagarna, utan med tvn istället. Vilket antagligen går på ett ut.. Julafton tog jag mig igenom med en flaska vin och hemma-pizza. Den var jobbig, det kommer många jobbiga dagar, men det enda jag kan göra är att bita ihop och hålla i mig hårt.

Pappaträffen var trevlig! Först träffade jag min mor på stan, för att få min julklapp, och medan jag väntade på att Pappa skulle ringa så följde jag med henne upp till en av galleriorna. Min mor driver mig till vansinne i de lugnaste av situationer, men lägg då till att snigla sig igenom city utan att veta var fan hon är på väg och det formidabla julhysteri-körsbäret på toppen. Stressnivån sköt snabbt iväg.. Men sen ringde Pappa, han hade parkerat bilen i samma galleria som vi var i och jag lämnade min mor och letade reda på min far. Han triggar inte igång några stressreaktioner alls! Dessutom hatar han stan lika mycket som jag gör.. Vi gick och åt och pratade faktiskt om andra saker än hundar. Hundar är väldigt neutralt och något som vi har gemensamt, så vi hamnar lätt i den fällan. Han frågade om jag ville komma ut till dem i jul men jag sa som det var, att jag inte orkade i år. Han förstår och lider med mig, det ser jag på honom, och det är jobbigt.

Jag slutar röka igen föresten. I alla fall under januari, sen får vi se. Jag slutade innan jag hamnade i den här aktiviteten som jag gått på under hösten, men när den drog igång så valde jag att börja igen. Det är inte så svårt egentligen, det sitter i huvudet. Det fysiska beroendet går över på några dagar eller så. Problemet är att jag gillar att röka. Men jag måste göra nåt drastiskt åt min ekonomi och får helt enkelt hitta nåt billigare att gilla.. Nåväl, så är det, jag väljer att inte röka i januari.

Pappadejt!

Pappa ringde och ville ses, jag föreslog att vi skulle gå och äta så vi ska ses på stan och gå på kina! Pappa har tydligen fått nån kinaperiod och har köpt kokböcker och allt möjligt.

Och jag har duschat!

Så, då har jag fått det glada inlägget avklarat..

Ska träffa morsan också, men det kan vi prata om en annan dag.

Ett julkort..

Det är helt orimligt att ha prestationsångest över ett jävla julkort, eller hur?

För ett tag sen fick jag ett julkort från Tant Elna. Jag tror inte jag har träffat henne sen hon köpte den där grodan åt mig i kiosken som fanns här på gatan som jag numera bor på. Det borde vara ca 25 år sen.. I alla fall, i samband med att Mormor dog så satte jag mig och ringde runt till alla i hennes telefonbok, en av de jag ringde till var Tant Elna. När vi, jag och min kusin, var små så minns jag att hon skickade stora paket till jul som var fulla med presenter. Jag minns faktiskt inte en enda av presenterna, men jag minns väldigt väl när vi var och hämtade ut det där stora spännande exotiska paketet. Jag är så glad att jag fick prata en stund med henne, även om jag gärna hade varit utan omständigheterna. Fast ärligt talat så minns jag inte speciellt mycket av samtalet heller, jag hittar fler och fler hål i mitt minne..

Nåväl, i det här julkortet skriver hon lite om hur hon har det och att morfars bror varit i tidningen och önskar oss (hela familjen) en fin jul trots allt. Så, jag blev såklart jätteglad för kortet, samt att jag har fått "ärva" rollen som representerar familjen. (Vilket väcker en hel massa nya tankar som förtjänar ett helt eget inlägg, eller som kanske borde förbli oskrivna.) Jag köpte ett jättefint kort som jag ska skicka till henne. 

Jag började skriva på kortet för några dagar sen, sen var jag tvungen att lägga undan det eftersom jag grät på det. Idag plockade jag fram det igen, för det måste ju göras om det ska hinna skickas. Men vad skriver man? Att hälften av familjen inte bryr sig ett jävla dugg om hennes lilla julkort? Nej, det skriver man såklart inte. Jag önskade henne och familjen en fantastisk jul, jag skrev att det var tråkigt att höra att hon inte var frisk och att det var roligt att ha fått prata med henne. Sen börjar jag analysera sönder mina egna ord och får på nåt vänster allt vridet till nåt dåligt. Jag förstår ju att det är galet, helt fucking idiotiskt att försöka argumentera med sig själv om varför man har lyckats skriva nånting dåligt, uttryckt sig fel, i ett julkort!? Men det spelar ingen roll vad jag gör, jag känner alltid att jag gör det dåligt, att jag inte duger och att inte en jävel vill höra av mig på nåt vis över huvud taget. Det är ju där problemet ligger, inte i julkortet. 

Det är tröttsamt.. Att känna så hela tiden. Jag känner så just nu också. Vad är det för skit jag skriver? Varför skulle nån vilja läsa? Varför tar jag upp plats med det här idiotiska lilla inlägget om nåt så banalt som ett julkort eller för all del, mina banala små känslor. 

Jag vill skriva om roliga saker istället. Nästa inlägg blir roligt. Jag vet fan inte vad det ska handla om, men roligt ska det vara. 

Djupa tankar..

Hjärnan är full av en massa tunga och djupa tankar. Om sjukdom och förståelse, om skyddsmurar och brobrännande. Jag har varit på väg att försöka skriva ner dem här flera gånger, men inläggen kommer inte längre än till att bli utkast. Det är nog lika bra..

Jag saknar en massa destruktiva saker, saker och personer, som jag haft i mitt liv. Visst hade de bra saker att tillföra också, men i det stora hela var det destruktivt. Förutom att jag lärde mig några saker om mig själv, och för det är jag tacksam. Att de sedan vände mig ryggen för att jag mådde dåligt, ja det är är orsaken till att de är avslutade kapitel.

Jag har tappat bort mig själv i ett hav av sjukdom.. Så jag försöker påminna mig själv om vad jag vet att jag tycker om. Jag har faktiskt ordnat inte mindre än två (och en halv) bokhylla här hemma! Kanske inte den saken som borde prioriteras, men ändå borde den väl det eftersom det påminner mig om mig själv. I det fixandet så hittade jag på min Orakel Bok. Jag tog in den i sovrummet som är bokfritt just nu, bara det är ju helt galet, och har pratat med den. Svaren öppnar i och för sig upp för en massa nya grubblerier, men de är trevliga.

Dagar av känslor.

Ibland har jag dagar där jag ber om känslor, vilka känslor som helst, bara jag kan få känna nåt. Sen finns det dagar som den här när jag inte orkar känna mer.. Jag har varit arg i tre dagar nu.

Jag försöker att stänga in mig och minimera kontakten med andra människor när det är så här. Jag orkar absolut inte med människor som vill ha nåt av mig, hur litet det än är. Maten höll på att åka i väggen ikväll, den samarbetade inte.. Varför är det så här då? Framför allt så är jag utmattad, jag var på möte med AF nån gång i veckan, och förklarade att jag inte orkar ha nån praktik. Jag känner mig inte motiverad heller, jag vill ingenting, kan inte allting bara låta mig vara? Om man vill se det som en del av min sjukdom eller om man vill tycka att det är lathet, ja det får man göra hur fan man vill med.

När jag inte är arg så är jag ledsen. Det har gått åt massor av ångestmedicin som jag måste hushålla med eftersom de annars inte räcker till nästa uttag. Jag får massa problem med andningen också, och har tagit inhalationer eftersom de brukar hjälpa, men de gör mig bara skakig istället. Och så röker jag, och röker och röker och röker.

Kan nån bara stänga av skiten, jag orkar inte med fler känslor nu?!

Ett extra varv i rondellen..

I onsdags slutade våran grupp. Vi blev bjudna på en buffé av ost, kex och frukt, och dessutom kladdkaka som blev bakad på plats. Jag var egentligen inte alls i skick att vara någonstans alls förutom i min säng, men jag ville inte missa sista dagen, så jag satt och hängde på köksbordet och försökte hålla ögonen öppna. En slöja av vemod låg naturligtvis över oss alla, men det var ändå väldigt trevligt. Jag tyckte nästan att vi kom lite extra nära varann och jag såg några nya sidor av de personer i gruppen som jag inte pratat så mycket med. Jag har tillslut lyckats sluta lyssna på den person som pratar hela tiden om helt irrelevanta saker, och det gjorde säkert sitt för en trevligare upplevelse.

Vi fick diplom och presenter! C hade köpt stenar formade som hjärtan och rullat in dem i handskrivna lappar med ordspråk och sedan slagit in allt samman till paket. Vi fick välja paket själv ur Cs plastkasse, precis som hon gjorde med barnen på dagis berättade hon, fast de fick en finare kasse.. Tanken var att ordspråken skulle finna den som behövde det. Jag fick ett vackert melerat marmorhjärta med rödaktiga inslag, och citatet var "Vill Du lära känna Dig själv så lägg märke till vad Du helst och oftast tänker på." -J.P Richter. Jag ska försöka ta det med mig, och jag ska försöka klämma lite på min sten när jag behöver känna känslan av att sitta där med er alla. Vi fick också ett stort doftljus, rött och fint, som jag ska tända med kärlek.

C fick naturligtvis också presenter! Hon har guidat oss genom de här veckorna galant, även om det ibland blivit "ett extra varv i rondellen". Jag myntade det uttrycket efter att hon faktiskt kört ett extra varv i rondellen för att hon missade var hon skulle svänga ut, det gjorde inte mig nåt och blev en rolig grej. Men jag tycker att "ett extra varv i rondellen" passar in på C på fler vis. Vi kommer alltid fram, vi når alltid våra mål, men det kan bli nån liten fnurra här och där, fel avfart, fel karta men det blir alltid bra ändå! Även i samtal kan det bli "ett extra varv i rondellen", eller vid praktiska saker, men det gör inte heller någonting, hon tar oss alltid i hamn. H hade fixat presenterna, en vacker vit julbock i halm som C tydligen hade spanat på länge, och en värmeljushållare med nån liten tomte. Tanken var först att vi skulle köpa en blomma, men H hittade ingen fin blomma och jag tänkte på att det kanske är roligare med nåt som varar lite längre. Great minds think alike, där stod hon med en bock och en ljushållare.

Jag är så utmattad av de här veckorna, och redan i måndags gick jag på ångorna, jag borde inte ha pressat mig så här långt men jag ville inte missa slutet. Avslutet blir så mycket svårare att hantera när jag känner mig svag och trött och känslig. Jag är så himla jätteledsen över att det är slut, ingen mer liten varm stuga (När M är med så elden kommer igång), inga mer utflykter, inga mer bussresor fulla av diverse samtal och fnitter och hojtande (ofta från min sida). Inget mer. Men jag har M och T på facebook och det är jag glad för.

Det är rörigt i huvudet nu, trött och sliten, massor av ångest, och några sömntabletter. Vi får prata vidare senare.